Igår var världs artrit dagen. Det passar ju ganska bra då jag nu kliver in i natt 11 då jag vaknar vid den här tiden av en jävelusisk smärta och måste ta citadon, IGEN! Stackars Penny, är så orolig för henne men tydligen så gör det henne pigg. För pigg är hon den lilla krabaten. Betydligt livligare än vad hennes storasyster var i magen.  
 Jag börjar få riktigt svårt att gå nu igen och jag känner att vinterkylan står och knackar på dörren. Förutom knä och fot så värker axlar, handleder, fingrar och rygg. Ryggen retar mig allra mest. Den är vanlig att den blir drabbad när man har PsA men jag har varit så lycklig att jag varit förskonad, men nu börjar det. Smärta är ju något individuellt och jag har tidigare varit väldigt smärttålig men det känns som jag inte är det längre eller så är den bara betydligt starkare nu. Jävligt jobbigt är det, det värsta är ändock humöret. All denna ilska, frustration, rädsla och sorg. Så mycket som jag gråtit de senaste halvåret har jag nog inte gråtit under de första 36 åren. Stackars min älskade man. Att han inte ska orka är min största skräck. Utan honom hade jag nog blivit inlagd för länge sen.

img_4223

Imorgon onsdag ska jag äntligen få komma till ortopeden. Jag hoppas att han vet vad som är trasigt i fot och knä och att det går att fixa. Sist jag kände att det var på g så här så var vi på akuten och jag var ett riktigt vrak. Då gick jag (trots att det gjorde så jävla ont) fram och tillbaka i vardagsrummet i en timme och bara grina. Jag hoppas att det blir fixat innan det ser ut så här igen.

img_4227

Nu ska jag försöka somna om. Vi får se hur det går, håll tummarna 😉

Massa kärlek
Anneli